Rädd för misslyckande

Jag satt och pratade med Robert angående motion, träning, byta vanor m.m och vad han än sa så slog jag ned det som att det var en dålig idé. sen började jag tänka lite. varför gör jag så? sen slog det mig när jag dammsugade (har just rakat sidorna på Roberts tuppkam) jag är så sjukt rädd för att misslyckas att jag hellre inte försöker alls än att ge (vad det nu än är) en chans.

jag känner inom mig en röst som alltid misslyckats. och känslan den inbringar får mig att vilja falla ihop till en hög och gråta. inget jag gör är gott nog åt mig själv. jag är aldrig nöjd. jag vill gå ner i vikt. gör jag nåt åt saken? nej. tar jag promenader? nej. för jag vet att om jag försöker så vet jag att jag ändå kommer misslyckas så det är inte ens lönt att försöka. för jag hatar att känna att jag är misslyckad. äh, det här blev en massa svammel igen.

men ett exempel då. vi säger att jag ger mig tusan på att ta en promenad varje dag. jag kanske klarar det i 3? dar. sen blir det en dag då jag inte har möjlighet och då känner jag mig dålig och vill inte fortsätta. vi säger jag ska hålla upp med alkoholen. jag klarar kanske 1 månad sen är det kört igen. 

nu ska jag ta en stilnoct och sova. behöver mina sömntimmar nu. vad jag än gör så är jag en zombie.

jag längtar till helgen. på fredag ska jag gå en stötvågskurs i Sthlm (som jag fasar för att jag inte ska hitta dit)

på lördag är de lunch med kära Emma! :) åååååh som jag har längtat efter dig!

sen har Robert en överraskning till mig. de har gjort mig sinnessjukt nyfiken! 

en seg dam säger nu gonatt.