Det såkallade Sverige

Sverige som jag en gång var så stolt över sjunker nu djupare ner i en bottenlös avgrund för att försvinna helt. Det lagsystem som nån jävla idiot har hittat på är tydligen inte för de utsatta. När skattefifflare får hårdare straff än en våldtäkt då har det gått för långt.

Om man nu då ska se detta lite krasst. Så är de intressant när man då får göra ett förhör och polisen sitter och skriver ner allt på dator och beter sig otroligt jävla värdelöst. Fick jag vatten? Ställde hon frågor som var frågor? Nej, helt jävla otroligt. Jag pratade med henne på telefon innan. Jag fick en bild. Den bilden stämde. Inte nog med att VI fick kontakta polisen efter nästan 3 månader.. Och nu detta. Polisen i Sverige har jag inte mycket för. Dom har aldrig gjort nåt för att hjälpa mig.

Jag tror inte jag är menad att leva. Så många gånger nu på slutet som Robert har frågat mig vad jag vill göra. Det enklaste svaret har blivit: "knarka" eller "ta en överdos å dö". Men det kommer jag inte göra, jag har inte heller möjlighet till det. Jag har aldrig skurit mig med rakblad eller nåt sånt men kom igen. Man blir inte snyggare av ärr på kroppen. Drick sprit eller knarka för fan. Mongon. Det sägs att jag är stark, och visst, skulle vi tävla i vem som kunde ta emot mest skit från världen så välkommen å tävla med mig. Jag skojjar inte, jag skulle äga dig! Armbrytning... Bah! Töntsport... Bära världen på sina axlar = Dagens sanning.

Nu känns det som att jag är menad att ta hojkort. Sen bara ligga på en raksträcka i 250 å sen krascha å till slut få frid. Jag har en känsla av att mina föräldrar skulle bli nöjda. De skulle slippa gå igenom en rättsprocess. De skulle få leva avstängda och skita i allt runt omkring. Allt som jag har levt med i nästan 20år. Att bara få va som de vart i 30år, det har ju funkat hittills...

Allt vore så mycket lättare om det bara fanns lite positivt att hålla fast vid. Det enda jag har är Robert och han får leva med mig som är en ragata i vissa fall bara för att det är så satans tungt å ena sekunden va flyförbannad, och den andra sekunden ledsen, och den tredje ångestfylld. 

Att konstant se alla jävla lyckliga familjer, nygifta, asdeffade människor i media och runt omkring mig får mig att vilja ta en kniv och köra genom tinningen. Att veta att jag inte får uppleva det förrän jag är en HEL människa är så jävla drygt. Jag kommer va den mest överbeskyddande mamman i hela världen. Jag fasar de ögonblick som man kommer kontra då ens egen dotter eller son berättar vad som är jobbigt för dem. Jag kommer gråta blod.

Att försöka göra den här bloggen till en positiv. Det var en önskan. Tyvärr blev den inte sann. Som vanligt en massa besvikelse i Ninnis hjärta. Allt är som vanligt.