Tåg

Ja de kör omkring tåg i mitt huvud. Jag är hemma från jobbet idag. Mår jäkla konstigt. Minsta lilla sak som är fel får mig att brista ut i gråt eller slå sönder saker. Robert har det inte lätt, det vet jag, jag är inte en enkel människa att leva med. Nu speciellt, polisförhör, minnen som snurrar, elaka kommentarer, personer man trodde skulle ställa upp som inte finns alls, förändringar (förhoppningsvis till de bättre). Men jag har snart bott här nere i ett år och fått lite perspektiv på saker. Vet några mål jag vill ta mig till, med Robert vid min sida. Jag säger inte att vi har det enklaste förhållandet, men vi är otroligt starka om vi kämpar tillsammans.

Vi pratade om barnuppfostran härom dagen. Jag vill ha en egen liten skrutt. Men inte än. Jag måste känna mig lite mer "hel" som människa innan jag kan ens tänka på att få en liten. Vi har rätt lika tänk i vad och hur vi vill uppfostra vårt eget barn. Man lär sig av andras sätt att uppfostra, både bra och dåliga saker. Jag är dock lite rädd att få en tjej. Jag tror ändå fast jag skulle va redo att få barn, så är jag rädd att jag skulle bli så sjukt överbeskyddande och inte låta henne göra nånting. Jag skulle nog bli överbeskyddande ändå, det är jag säker på. Och jag skulle fan gå över berg, genom eld och stenas innan nån skulle lyckas skada mitt eget barn. Har ni inte sett ett monster förr, så varsågod att prova utmana ödet.

Vi var i Umeå under påskhelgen. Det var en jobbig resa upp. Tog 12 timmar. De var kö i typ 20mil! Vi for 15,30 och var framme 3,30. Trötta och slitna så stannade vi vid 20.30 och åt mat. Mitt blodsocker var lågt och jag drabbades av en sjujävla ångest. Ett barn skrek och grät efter sin mamma. Och skrek ett sånt där hjärtskärande "Mammmaaaaa" som får mig att vilja gå ner på knä och kippa efter andan. Jag försökte koppla bort mitt huvud. Fokuserade på att jag snart skulle få mat. Vi väntade och väntade. BAM! Så kom skriket igen. Jag kunde inte hålla emot. Tårarna rann och jag gick och hämtade sallad för att koppla bort. Robert tittade på mig och gav mig ett snett leende som (antar jag) skulle visa att allt var ok. I mig var det inte minsta lilla ok. Jag har också velat skrika sådär. Så att min mamma ska förstå vad som varit fel. Jag skrek så på henne i julas. Och vad hände... inget. Hon gick in i chock och är det fortfarande. Jag satt mig i bilen och jag körde. Jag orkade i 7mil. Sen pallade inte min kropp längre. Då bytte vi. Jag rotade runt i min väska och läste på en av mina tabletter, fick man köra på dem? Nej.. Bara å bita ihop å försöka tänka på annat.

På fredagmorgon så hälsade vi på Crydd & Lisa. Lilla V var och hälsade på och de gjorde mig glad. Hon är ju bara 150% SÖT! Ibland tycker jag hon är himla lik hur jag såg ut då jag var liten vilket blir lite mixade känslor. Men goare unge finns typ inte. Man vill bara titta på henne hela tiden. Och inget gör mig mer stolt än när jag ser hur himla bra det går för dom. Min bror, som helt plötsligt blev så himla vuxen. Han och hans fina Lisa tar hand om en liten tjej som jag för evigt kommer va stolt över. Söta V, må hon aldrig växa upp.

På fredagen så for vi till Hörnefors. Jag hade smidit planer med Robin att vi skulle komma och överraska Anna och honom. Resan från Umeå till Hörnefors kändes som en evighet. Vi knackade på dörren och klev in. Anna kikade fram med plattång i högsta hugg. Hon blev också i chock och kunde nästan inte prata. (Ingen av oss visste att hon inte gillar överraskningar) Så stämningen blev lite spänd till en början. Och känslan i min mage var att jag bara ville åka därifrån för att jag inte alls ställt in mig på att reaktionen skulle bli så. Det var lite jobbigt, jag vet att hon blev glad, men mina känslor är inte riktigt med mig när saker inte blev som jag trott. Jag tog en 7,0 och rättade till känslan så jag tryckte undan och gömde den långt in i kroppen istället (och jag vet att jag kommer få äta upp det senare). Men vår kväll blev fylld av människor i Baggård och alkohol från både dunk och burk. Vi hann med att kolla hockey, dansa, bada badtunna, släcka badtunnans värme så de for kol i vattnet, nån ramlade på blåisen, vi spelade kort. Sen släppte vi av Anna hos hennes föräldrar. Hennes pappa skjutsade sen hem mig, Robert och Robin till Hörnefors igen. Det var konstigt att vakna utan henne. Jag som hade önskat få en försmak av hur det kunde kännas att flytta upp igen. Och det kommer nog bli precis så. Som jag hade det en gång. Men med snäppet mer ansvar på axlarna.

Jag är ju som sagt hemma sjuk från jobbet idag. Jag har sysselsatt mig med att städa i sovrummet för vi ska måla om för det ser ut som skit. (mörkblått... Wohoo liksom^^)

Men nu måste jag få i mig mat, lågt blodsocker och Ninni funkar inte så bra ihop. Känner mig tjurig redan vilket betyder att det gått för länge sedan gröten kl 9.

Vi ses gott folk.

Snarare än ni tror.