Idag så var vi på R's jobb och skruvade i Krilles hoj. Det gick sådär tydligen.. Det jag förstod var att den hade 91hk och att vi hade ett bet om hur många den hade och jag vann! :D R gissade på 89, Niklas på 90, Jag på 91 och Krille på 92 (Eller så var K på 90 och N på 92 jag minns inte) Men hur som jag vann.. Dock så fick jag inget pris.. Eller jo jag fick gå ut i bilen i REGNET (ja du läste tyvärr rätt) och hämta brädan i laminat som vi ska ha i sovrummet. Vi hade tagit med den för att borra hål till elementrören.
Vi for och åt lunch på hamburgerprinsen? Jag tog en hamburgertallrik som hette Texas som hade en god rökig sås på :) (håller på försöker lära mig äta det :P haha)
Sen for vi hem och donade runt med städ, disk osv. Sen komme min morbor K och Janne förbi. Awesome! Var supertrevligt! Vi drack kaffe&Chailatte och åt hastkaka med hallon som nå ungdomar hade gjort till deras klassresa eller nåt?
Sen for både R med bussen och Morbror K och Janne kl 16. R skulle på personalmiddag/fest med mekanikerna i verkstaden. Jag tyckte deras budget var för stor :P R kommer inte lyckas ta sig hem på benen av all öl han kommer dricka.
Detta har gjort att jag vart hemma ikväll och lagt det sista golvet, kapat lister till fönstret och satt fast 1 av listerna på golvet under fönstret. Dammsugat överallt... Detta slipdamm, sågspåns skit som blir överallt och gör att jag nyser konstant är inte bra.. Jag har hängt upp ren tvätt, plockat undan smutstvätt, fixat tassar till sängen, druckit 3 grogg (och JA, listerna är ändå raka fast man dricker Liquid Cocaine ;) hehe.) Diskat, torkat av alla ytor, möblerat om i förrådet m.m
Jag kom nu på att jag har glömt att äta i all denna slipdammsvärld jag lever i. R har inte messat på 6 timmar dvs sen han for hemifrån. Det känns inte bra. Jag har berättat för honom tusen gånger att det inte är något illa mot honom. Men jag är svartsjuk. Efter en massa öl tänker man inte klart. Jag är dock glad att jag vet att jag inte skulle kunna va otrogen över huvud taget sen jag gått igenom vad jag gått igenom. Sex är det sista jag tänker på just nu.
Det är stressigt på jobbet, det är stressigt hemma. Jag får aldrig bara sitta i lugn och ro och göra vad jag vill. Det här är första ggn jag sitter ner på 6 timmar (om man bortser från det jag satt på golvet och mätade lister, men de räknas fan inte, då hade jag ju tusen siffror i huvet och vilade inte) Nu funderar jag på att bara ta ett fotbad och halsa en shot å sen sova. Slippa tänka på att R är borta. Utanför min trygghetszon.
Igår så drack jag en grogg med. Sen tog jag en Stilnoct och sov. Ärligt så var jag nervös jag inte skulle vakna (vilket jag har läst att det kan hända. Alkohol kan göra man somnar FÖR djupt och inte vaknar) Men jag chansade igår iaf. Jag är just nu livrädd för att sova. Att drömma samma sak som jag gjorde för några dar sen. Det tar kål på mig. Jag har varit en ragata i flera dar på grund av det. R förstår inte, jag försöker förklara att känslor sitter kvar länge. Men han har inte en så bra förmåga att kunna uppfatta känslor. Och mina slår volter tusen varv från Arg, ledsen, glad, Arg, ångest, panik, glad, rädd, Arg. Det går fort. Det är jobbigt.
Jag har sprungit runt tusen varv och letat det kontaktuttag vi köpte på Jula. Det finns ingen jävla stans. Arg över att det inte finns. Jag vill få klart i sovrummet nu. Hoppas vi blir det imorrn. Det borde vi bli.
På måndag börjar mitt allvar. Nåt som kommer ta upp all min tid. Det är fett ångestframkallande och gör att min självkänsla sänks till botten. Jag känner mig värdelös bara jag tänker på det. Jag kommer inte stå ut att gå igenom det. Har inget stöd bakom mig för jag vill inte prata om det förrän det är gjort och jag har kunnat lägga det bakom mig.
Suck. Det där med maten. Inte ätit sen 13? Mycket dumt. Ännu en gång arg och besviken på mig själv. Så här går man inte ner i vikt. Mitt ständiga jävla kämpande mot att jag känner mig som en fet jävla blobb. Har inte haft en enda möjlighet här nere på hur länge som helst att få "göra mig fin" och faktiskt umgås med folk.Tråkigt. Det gör ju att lämna det här stället lättare. Nu vill jag verkligen det. Bara dra. Skita i det som tar min energi.. MIN energi som jag faktiskt behöver. Folk tar den av mig och jag låter dom. Av många anledningar orkar jag inte stå emot. Jag bara nickar och håller med. Hade jag orkat hade jag sagt ifrån för länge sen och dampat ur av rätt orsaker. Nu samlas orsakerna på hög och bombarderar R här hemma. Elakt, tyvärr ja. Men han är stark. Han gör mig starkare. Men jag pallar inte mycket längre att leva i den här stan. Den tar kål på mig.
Hör nyheterna nu bakom mig, ett jävla tjabbel om krig och förstörelse och ladiiidaa, det är så synd om er.. Men jaaaa kom hit och ta med er jävla skit å ta ut det över oss. Om ni hatar mig för att jag skriver såhär, så varsågod tyck det.. Men jag välkomnar er till Södertälje så kan jag lova er att er syn kommer ändras på världen och människorna i den.
Aja, ska försöka äta nåt nu. Jag längtar tills
imorrn. Kanske få sova i vår säng.. Sova i soffa med tickande klockor
stressar mig järnet och gör att min sömn är helt sabbad. Sovande armar
pga onda muskler, värkande axlar, bultande fötter och huggande knän.. Ja
de är trevligt att heta Ninni nästan jämt.
Hoppas ni har en mer givande helg. Denna halvblonda dam säger nu gonatt? eller nåt.
lördag 13 april 2013
fredag 12 april 2013
Vit målarfärg och klickgolv
Det är väl ungefär det jag tänker på nu om dagarna. Jag måste hem och göra klart. Göra klart så att jag kan gå vidare till nästa steg. Det steget är här alldeles för snabbt snart. Jag känner mig inte riktigt förberedd.
På måndag börjar något stort som jag tyvärr inte kan berätta om än, men det tar också mycket av min tid. Planera planera så allt passar in i min ram för vad som ska hinnas under en och samma dag.
Och det här med att hinna med. Jag förstår ärligt talat inte hur folk gör. Jo jag vet man måste prioritera hit å dit men va fan! Nån måtta får de väl ändå va.
Inatt var inte en bra natt. Jag hade ont i magen redan igårkväll för jag kände att nåt var inte riktigt bra. R somnade och jag låg vaken och spelade candy crush. Jag hade tagit en Lergigan (ja, jag tar diverse mediciner för ditt och datt.. Jaaaa jag vet vissa är knark men jag måste. Ladidaaa) men den hjälpte inte nåt igår (blir ibland trött på dom) men inte igår. Jag förstod natten skulle bli jävlig. 5.15 slog jag upp ögonen och skrek i panik rakt ut och på 1 millisekund hade jag vänt mig om och slagit på R i paniken att han var tvungen att rädda mig ur min mardröm. Han försökte lugna mig och sa det bara var en dröm. Jag kände min puls i 4000 bara rusade. Jag försökte lugna mig men det enda jag tänkte på vad klart och tydligt allt i drömmen var. Jag skrev ner allt och blev skräckslagen över att jag minns så himla detaljrikt och att allt kändes så äkta. Jag ska skicka det till min terapeut och prata med henne om det i veckan. Jag vill inte skriva det här för sånt bör inte läsas eller tänkas av någon annan än mig själv. Jag vill inte att nån ska känna samma äckel som jag gör. Jag tog en Oxascand i hopp om att ångesten skulle släppa lite. R´s klocka ringde kl 6. Han for 6.30. Jag somnade om. 9 skulle jag va på jobbet. Jag var stenad. Cyklade ner och var framme 9.30 Usch.
Jag fick massage av V idag och hon sa att mina ligament i knäna måste vila.. Jag kan inte vila. Har inte tid med det. Det här med tid. Det är svårt. Hur får man ihop det?
Aja, nu är herrn hemma så jag måste väl laga nå mat. Vi har färdiga ribs i kylen som man värmer i ugnen. Undra vad fan man äter till det^^
Ha en bra helg och messa mig om de händer nå fränt! :)
På måndag börjar något stort som jag tyvärr inte kan berätta om än, men det tar också mycket av min tid. Planera planera så allt passar in i min ram för vad som ska hinnas under en och samma dag.
Och det här med att hinna med. Jag förstår ärligt talat inte hur folk gör. Jo jag vet man måste prioritera hit å dit men va fan! Nån måtta får de väl ändå va.
Inatt var inte en bra natt. Jag hade ont i magen redan igårkväll för jag kände att nåt var inte riktigt bra. R somnade och jag låg vaken och spelade candy crush. Jag hade tagit en Lergigan (ja, jag tar diverse mediciner för ditt och datt.. Jaaaa jag vet vissa är knark men jag måste. Ladidaaa) men den hjälpte inte nåt igår (blir ibland trött på dom) men inte igår. Jag förstod natten skulle bli jävlig. 5.15 slog jag upp ögonen och skrek i panik rakt ut och på 1 millisekund hade jag vänt mig om och slagit på R i paniken att han var tvungen att rädda mig ur min mardröm. Han försökte lugna mig och sa det bara var en dröm. Jag kände min puls i 4000 bara rusade. Jag försökte lugna mig men det enda jag tänkte på vad klart och tydligt allt i drömmen var. Jag skrev ner allt och blev skräckslagen över att jag minns så himla detaljrikt och att allt kändes så äkta. Jag ska skicka det till min terapeut och prata med henne om det i veckan. Jag vill inte skriva det här för sånt bör inte läsas eller tänkas av någon annan än mig själv. Jag vill inte att nån ska känna samma äckel som jag gör. Jag tog en Oxascand i hopp om att ångesten skulle släppa lite. R´s klocka ringde kl 6. Han for 6.30. Jag somnade om. 9 skulle jag va på jobbet. Jag var stenad. Cyklade ner och var framme 9.30 Usch.
Jag fick massage av V idag och hon sa att mina ligament i knäna måste vila.. Jag kan inte vila. Har inte tid med det. Det här med tid. Det är svårt. Hur får man ihop det?
Aja, nu är herrn hemma så jag måste väl laga nå mat. Vi har färdiga ribs i kylen som man värmer i ugnen. Undra vad fan man äter till det^^
Ha en bra helg och messa mig om de händer nå fränt! :)
torsdag 4 april 2013
Tåg
Ja de kör omkring tåg i mitt huvud. Jag är hemma från jobbet idag. Mår jäkla konstigt. Minsta lilla sak som är fel får mig att brista ut i gråt eller slå sönder saker. Robert har det inte lätt, det vet jag, jag är inte en enkel människa att leva med. Nu speciellt, polisförhör, minnen som snurrar, elaka kommentarer, personer man trodde skulle ställa upp som inte finns alls, förändringar (förhoppningsvis till de bättre). Men jag har snart bott här nere i ett år och fått lite perspektiv på saker. Vet några mål jag vill ta mig till, med Robert vid min sida. Jag säger inte att vi har det enklaste förhållandet, men vi är otroligt starka om vi kämpar tillsammans.
Vi pratade om barnuppfostran härom dagen. Jag vill ha en egen liten skrutt. Men inte än. Jag måste känna mig lite mer "hel" som människa innan jag kan ens tänka på att få en liten. Vi har rätt lika tänk i vad och hur vi vill uppfostra vårt eget barn. Man lär sig av andras sätt att uppfostra, både bra och dåliga saker. Jag är dock lite rädd att få en tjej. Jag tror ändå fast jag skulle va redo att få barn, så är jag rädd att jag skulle bli så sjukt överbeskyddande och inte låta henne göra nånting. Jag skulle nog bli överbeskyddande ändå, det är jag säker på. Och jag skulle fan gå över berg, genom eld och stenas innan nån skulle lyckas skada mitt eget barn. Har ni inte sett ett monster förr, så varsågod att prova utmana ödet.
Vi var i Umeå under påskhelgen. Det var en jobbig resa upp. Tog 12 timmar. De var kö i typ 20mil! Vi for 15,30 och var framme 3,30. Trötta och slitna så stannade vi vid 20.30 och åt mat. Mitt blodsocker var lågt och jag drabbades av en sjujävla ångest. Ett barn skrek och grät efter sin mamma. Och skrek ett sånt där hjärtskärande "Mammmaaaaa" som får mig att vilja gå ner på knä och kippa efter andan. Jag försökte koppla bort mitt huvud. Fokuserade på att jag snart skulle få mat. Vi väntade och väntade. BAM! Så kom skriket igen. Jag kunde inte hålla emot. Tårarna rann och jag gick och hämtade sallad för att koppla bort. Robert tittade på mig och gav mig ett snett leende som (antar jag) skulle visa att allt var ok. I mig var det inte minsta lilla ok. Jag har också velat skrika sådär. Så att min mamma ska förstå vad som varit fel. Jag skrek så på henne i julas. Och vad hände... inget. Hon gick in i chock och är det fortfarande. Jag satt mig i bilen och jag körde. Jag orkade i 7mil. Sen pallade inte min kropp längre. Då bytte vi. Jag rotade runt i min väska och läste på en av mina tabletter, fick man köra på dem? Nej.. Bara å bita ihop å försöka tänka på annat.
På fredagmorgon så hälsade vi på Crydd & Lisa. Lilla V var och hälsade på och de gjorde mig glad. Hon är ju bara 150% SÖT! Ibland tycker jag hon är himla lik hur jag såg ut då jag var liten vilket blir lite mixade känslor. Men goare unge finns typ inte. Man vill bara titta på henne hela tiden. Och inget gör mig mer stolt än när jag ser hur himla bra det går för dom. Min bror, som helt plötsligt blev så himla vuxen. Han och hans fina Lisa tar hand om en liten tjej som jag för evigt kommer va stolt över. Söta V, må hon aldrig växa upp.
På fredagen så for vi till Hörnefors. Jag hade smidit planer med Robin att vi skulle komma och överraska Anna och honom. Resan från Umeå till Hörnefors kändes som en evighet. Vi knackade på dörren och klev in. Anna kikade fram med plattång i högsta hugg. Hon blev också i chock och kunde nästan inte prata. (Ingen av oss visste att hon inte gillar överraskningar) Så stämningen blev lite spänd till en början. Och känslan i min mage var att jag bara ville åka därifrån för att jag inte alls ställt in mig på att reaktionen skulle bli så. Det var lite jobbigt, jag vet att hon blev glad, men mina känslor är inte riktigt med mig när saker inte blev som jag trott. Jag tog en 7,0 och rättade till känslan så jag tryckte undan och gömde den långt in i kroppen istället (och jag vet att jag kommer få äta upp det senare). Men vår kväll blev fylld av människor i Baggård och alkohol från både dunk och burk. Vi hann med att kolla hockey, dansa, bada badtunna, släcka badtunnans värme så de for kol i vattnet, nån ramlade på blåisen, vi spelade kort. Sen släppte vi av Anna hos hennes föräldrar. Hennes pappa skjutsade sen hem mig, Robert och Robin till Hörnefors igen. Det var konstigt att vakna utan henne. Jag som hade önskat få en försmak av hur det kunde kännas att flytta upp igen. Och det kommer nog bli precis så. Som jag hade det en gång. Men med snäppet mer ansvar på axlarna.
Jag är ju som sagt hemma sjuk från jobbet idag. Jag har sysselsatt mig med att städa i sovrummet för vi ska måla om för det ser ut som skit. (mörkblått... Wohoo liksom^^)
Men nu måste jag få i mig mat, lågt blodsocker och Ninni funkar inte så bra ihop. Känner mig tjurig redan vilket betyder att det gått för länge sedan gröten kl 9.
Vi ses gott folk.
Snarare än ni tror.
Vi pratade om barnuppfostran härom dagen. Jag vill ha en egen liten skrutt. Men inte än. Jag måste känna mig lite mer "hel" som människa innan jag kan ens tänka på att få en liten. Vi har rätt lika tänk i vad och hur vi vill uppfostra vårt eget barn. Man lär sig av andras sätt att uppfostra, både bra och dåliga saker. Jag är dock lite rädd att få en tjej. Jag tror ändå fast jag skulle va redo att få barn, så är jag rädd att jag skulle bli så sjukt överbeskyddande och inte låta henne göra nånting. Jag skulle nog bli överbeskyddande ändå, det är jag säker på. Och jag skulle fan gå över berg, genom eld och stenas innan nån skulle lyckas skada mitt eget barn. Har ni inte sett ett monster förr, så varsågod att prova utmana ödet.
Vi var i Umeå under påskhelgen. Det var en jobbig resa upp. Tog 12 timmar. De var kö i typ 20mil! Vi for 15,30 och var framme 3,30. Trötta och slitna så stannade vi vid 20.30 och åt mat. Mitt blodsocker var lågt och jag drabbades av en sjujävla ångest. Ett barn skrek och grät efter sin mamma. Och skrek ett sånt där hjärtskärande "Mammmaaaaa" som får mig att vilja gå ner på knä och kippa efter andan. Jag försökte koppla bort mitt huvud. Fokuserade på att jag snart skulle få mat. Vi väntade och väntade. BAM! Så kom skriket igen. Jag kunde inte hålla emot. Tårarna rann och jag gick och hämtade sallad för att koppla bort. Robert tittade på mig och gav mig ett snett leende som (antar jag) skulle visa att allt var ok. I mig var det inte minsta lilla ok. Jag har också velat skrika sådär. Så att min mamma ska förstå vad som varit fel. Jag skrek så på henne i julas. Och vad hände... inget. Hon gick in i chock och är det fortfarande. Jag satt mig i bilen och jag körde. Jag orkade i 7mil. Sen pallade inte min kropp längre. Då bytte vi. Jag rotade runt i min väska och läste på en av mina tabletter, fick man köra på dem? Nej.. Bara å bita ihop å försöka tänka på annat.
På fredagmorgon så hälsade vi på Crydd & Lisa. Lilla V var och hälsade på och de gjorde mig glad. Hon är ju bara 150% SÖT! Ibland tycker jag hon är himla lik hur jag såg ut då jag var liten vilket blir lite mixade känslor. Men goare unge finns typ inte. Man vill bara titta på henne hela tiden. Och inget gör mig mer stolt än när jag ser hur himla bra det går för dom. Min bror, som helt plötsligt blev så himla vuxen. Han och hans fina Lisa tar hand om en liten tjej som jag för evigt kommer va stolt över. Söta V, må hon aldrig växa upp.
På fredagen så for vi till Hörnefors. Jag hade smidit planer med Robin att vi skulle komma och överraska Anna och honom. Resan från Umeå till Hörnefors kändes som en evighet. Vi knackade på dörren och klev in. Anna kikade fram med plattång i högsta hugg. Hon blev också i chock och kunde nästan inte prata. (Ingen av oss visste att hon inte gillar överraskningar) Så stämningen blev lite spänd till en början. Och känslan i min mage var att jag bara ville åka därifrån för att jag inte alls ställt in mig på att reaktionen skulle bli så. Det var lite jobbigt, jag vet att hon blev glad, men mina känslor är inte riktigt med mig när saker inte blev som jag trott. Jag tog en 7,0 och rättade till känslan så jag tryckte undan och gömde den långt in i kroppen istället (och jag vet att jag kommer få äta upp det senare). Men vår kväll blev fylld av människor i Baggård och alkohol från både dunk och burk. Vi hann med att kolla hockey, dansa, bada badtunna, släcka badtunnans värme så de for kol i vattnet, nån ramlade på blåisen, vi spelade kort. Sen släppte vi av Anna hos hennes föräldrar. Hennes pappa skjutsade sen hem mig, Robert och Robin till Hörnefors igen. Det var konstigt att vakna utan henne. Jag som hade önskat få en försmak av hur det kunde kännas att flytta upp igen. Och det kommer nog bli precis så. Som jag hade det en gång. Men med snäppet mer ansvar på axlarna.
Jag är ju som sagt hemma sjuk från jobbet idag. Jag har sysselsatt mig med att städa i sovrummet för vi ska måla om för det ser ut som skit. (mörkblått... Wohoo liksom^^)
Men nu måste jag få i mig mat, lågt blodsocker och Ninni funkar inte så bra ihop. Känner mig tjurig redan vilket betyder att det gått för länge sedan gröten kl 9.
Vi ses gott folk.
Snarare än ni tror.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
