Måste skriva av mig

Sitter och lyssnar på The Game av Disturbed. Apan skriker på sitt eget säregna vis.

Jag är ju arbetslös from idag. Var hemma sjuk tis-fre förra veckan. Vilket säkert hjälpte till att inte förlänga min tjänst. De hade tydligen anställt en from denna eller nästa vecka. Och pga detta så kunde de inte anställa fler assistenter. Ej heller ha någon som avlastade Annalill. Så det känns tråkigt att inte ha något mer jobb. Jag har däremot blivit mer och mer sugen på bara jobba nånstans på lör-sön för att få in lite ob timmar och sen få vara ledig på veckorna. Att gå tillbaka till ica känns både och. Ett steg fram, två tillbaka.

Nu slogs Down with the sickness på, av samma band.

Igår så slog det slint mellan mig och Robert. Saker planas ut och blir tråkiga, missförstånd sker, irritationen växer. Vi klev upp sent idag. Hade en dispyt. Jag har inte ätit på hela dan. Matvägran infinner väl någon slags struktur i den snurrande vardagen. Alla jävla måsten. Man måste tvätta, laga mat, diska, prata, knulla, städa, "fixa klart" diverse i huset, duscha, borsta tänder, borsta hår, klä på sig... BRÖÖÖÖL! Jag orkar inte.

Ten thousand fists.

Den här jävla rättegången gick ju dåligt med. Han blev inte dömd, åtalet ogillades, men skadestånd ska betalas pga att de dömde till min fördel. Bara det att åklagaren fuckade upp årtalen och detta gjorde att Domaren mfl inte kunde döma honom. Detta har skapat ännu mer tryckt stämning bland de man träffar. MÅNGA har sagt till mig: "Men Ninni, du måste ju förstå" Alltså detta gör mig så jävla arg och frustrerad. VEM fan är det som ska förstå!? Jag ville att han skulle dömas så han kunde få VÅRD, och att han ska förstå vad han faktiskt gjort. Min mening var aldrig å sätta honom i fängelset. Överklagan ska ske innan 10okt. Min advokat har ännu inte fått tag i åklagaren. Så jag vet ännu inte vad som händer. Att gå i ovisshet och vänta på besked känns långt ifrån roligt.

Mina dåliga vanor har trappats upp. Jag äter nu Stilnoct var och varannan natt. Jag varvar vissa dagar med Oxascand. Alkoholen rinner ner ibland (Dock aldrig i samband med tabletter. Jag är inte självmordsbenägen) Jag tycker att det är viktigt att nu ni som läser och är nyfikna får veta. Mitt humör är åt helvete och jag skulle vissa dagar vilja sitta mitt ute på en ö i ensamhet och skrika mig hes och hugga med yxa på träd eller what ever. Nåt som får ut mina känslor utan att omvärlden ska måsta höra.

Robert åkte iväg för å fixa med vår surfplatta som blivit knäpp, halva bilden är mycket ljusare än den andra. Jag tänkte då att jag skulle få utlopp för lite ilska. Jag tänkte hugga ved. Tror ni att yxan finns nånstans!? NEJ! Den är fan spårlöst försvunnen. Jag blir så sjukt irriterad.

Inte nog med det så har ju min telefon fått nå CP, den startar inte! Jag har provat ladda den på 3 olika ställen, kopplat in den i datorn. Tänkte tömma den så jag kan lämna in den. Tror ni det funkar ändå!? NEJ!

Jag hatar mitt liv just nu.

Jag må framstå som en häxa, golddigger, alkoholist eller knarkare. Ni som inte känner mig kan omöjligt förstå det jävla mayhem som är i min kropp. Jag förväntar mig inte att ni ska förstå. Men humörsvängningarna går snabbt och tålamodet är kort. Så undrar ni något så FRÅGA. Jag pratar hellre om allt som hänt än att trippa på tå runt och inte pratar alls. Jag är en verbal dam som blir frustrerad över att allt är som det är, att lagar och regler är så sjuka.. Världen och jag bråkar fortfarande.

Jag har mina sköldar uppe nu, minsta lilla som är dåligt eller kommentar som ska vara "ett skämt" kan jag tolka som ett direkt angrepp mot mig.

Ett uppslitet öppet sår är min själ. Kommentarer är som salt på detta öppna sår. Det fräter och gör jävligt ont. Jag blir förhoppningsvis starkare när skiten läkt. Men hur länge ska jag måsta kämpa? Kämpa för att leva. Kämpa för att VILJA leva. Hela tiden möta prövningar som ska ta kål på all min energi, kräva allt mitt fokus, smärta, tårar, ilska.

Jag skulle så gärna vilja orka börja träna på riktigt igen. Detta må låta konstigt. Jag har hört "Men det är ju bara att börja, då får man mer energi efter ett tag ju!" Men glöm, jag känner mig själv och jag vet hur jag funkar. Jag måste spara all energi jag har för att kunna va någorlunda skärpt i det vardagliga livet, inget finns kvar till träning. Fitness.

Suck. Jag är en ledsen dam nu. En som saknar saker från det förflutna. En som önskar mer än livet själv att saker vore annorlunda.

Blev väl som inget vettigt avslut på det här. Men det är detta jag behöver få ur mig nu.