blev en jobbig kväll igår. ord är smärtsamma, speciellt från en människa som jag tycker om så otroligt mycket och som har en så stor del av mitt hjärta. tårarna rinner för mina kinder och tankar som att livet är förjävla svårt är nu tillbaka. de har känts så bra länge nu. mitt nystartade liv har känt så bra. jag känner inte något sug efter att supa skallen av mig. inte heller meningslösa sexrelationer som blir fail. träningen går bra, och jag tror faktiskt jag har börjat tycka om mig själv lite mer. de hindrar dock inte tårarna från att komma. nu är dom här igen. efter många dar utan.
frustrationen byggs upp. tankarna flockas. jag räknar med en natt utan sömn. känns som att mitt högskoleprov på skolan imorrn blir fail. men känns som att de kvittar. jag vill må bra i mitt hjärta nu på en gång.
att lägga allt på is nu kanske leder till att de blir bättre sen. men smärtan att tänka så, att de kanske kommer ta år innan de blir helt bra igen. de känns hemskt. nu har de gått snart 2 hela år.
de känns som jag tagit jack3d. de kryper under huden och jag vill inget annat än att träna som en galning och försöka reda ut trådarna i huvet och känslorna i hjärtat. hur ska jag kunna sova nu.
äkta känslor är svåra. dom finns kvar så länge. känslor man inte vet kommer vara för evigt, ska man känna att dom finns? att utnyttja dom känslorna för ett tillfälligt "må bra mående" även fast man vet de inte är de känslorna man vill ha. de är elakt. och jag vill inte såra. men kommer jag någonsin få känna de äkta känslorna igen?
"Så lite is på detta och sen får vi träffas lite slumpat och allt kommer kännas fantastiskt i våra hjärtan igen" <3
”Du kommer alltid vandra hand i hand med mitt hjärta genom livet! Du är en fantastisk människa och förtjänar allt de finaste i hela världen. Glöm aldrig det!”
åh vad jag bara vill spola fram tiden. 2012, 2013, 2014, 2015? när är de tänkt man ska bli som lyckligast. när vet man att man fått allt de bästa i livet? när är man riktigt lycklig?
Lycka = ??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar