har pratat med simon ikväll. i 2 år har vi kämpat fram och tillbaka upp och ner. men vi kommer ingen vart. jag bad honom komma hit på elevhemmet idag så vi kunde prata. vilket slutade med att jag stortjöt och bara blev himla nere. att jag förstört allt underbart vi hade känns helt åt helvete. att ens tänka tanken på hur jävla underbar framtid vi kunde haft får mig att få ångesttryck som fan i bröstet och de är hemskt så otroligt jävla hemskt att jag gjort så. dock så har jag kvar min allra bästa vän och de kommer jag alltid ha. simon du är världens bästa glöm aldrig det.
ja, det känns konstigt, tomt, ensamt, läskigt, tråkigt, hemskt, ledsamt, argt, hjärtskärande. men jag hoppas att de är till det bästa.
så nu vet ni om jag beter mig lite mystiskt eller nåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar