känslan

av ensamhet i samband med min viktökning. de är ingen rolig känsla. har tidigare flytt från den. nu har jag svårt att handskas med den och de gör mig rastlös och lättirriterad. sitter på elevhemmet. har rensat undan alla saker, tränat, sminkat mig, hett på mig relativt fina kläder. nu då?

ledsen i hjärtat. ledsen att man inte ens finns i vissas ögon. man bara är, undangömd från omvärlden. fick tacklas med den känslan igår. usch.

idag är en ny dag. vaknade med jäkla lock för öronen och snorig. ja fråga crydd om vi sku boxas lite. känns som jag behöver slå ut lite känslor. jag saknar att ha någon att prata med. förut psykolog 1ggn/vecka. nu är de som inte nån som förstår. eller jo de finns folk som försöker men känns som att de inte räcker till. jag behöver hjälp. ska nog höra mig för om de finns någon att prata med på vårdcentralen här i vindeln. dock så drar jag mig för de för tippar på att de inte kommer gå så great.

jag oroar mig en del över att de är så många i min omkrets som mår dåligt för tillfället. jag känner mig otillräcklig som vän och syster. att bara finnas till känns inte som de räcker och jag vet inte vad jag ska säga längre. jag säger alltid sanningen även om den smärtar mest. sen att måsta ljuga är nåt jag drar mig för men om jag måste för att inte såra djupt så händer de med. i form av vit lögn, aldrig något som skulle vara påhitt och dåligt.

jaja. nu lagas de tydligen mat på svitte. ska gå dit å se om de är nå folk där.

heippa.