Hinderbana

Livet är en hinderbana. det kommer alltid hinder i ens väg som man inte kan förutse. man ser klätterväggen komma när man springer full fart mot den. plötsligt BAM! så springer man rakt in i den för man springer för fort, man ställer sig upp, borstar av kläderna och börjar sen klättra sakta uppför. det tar ork. det tar tid. det tar tårar, ilska, skrik. när man kommit över så kanske det känns bättre. när vet man om man kommit upp?

möttes av en vägg i helgen. det har nu artat sig i att jag blivit sjuk. min psykiska värk sitter nu i min kropp. det gör ont, värker, huvudvärk, orkeslös, halsont, snor. men det värsta är hur ont de gör i kroppen. smärta som inte går att massera bort. emma prövade igår. funkar inte, jag nästan skrek bara hon la sin hand på mig. obehag.

pratat med sara idag. hon är ett bra stöd. kan få mig att tänka i andra banor. se saker från olika synvinklar. hon får mig att inse att jag måste berätta. jag kan inte leva såhär längre. jag begränsar mitt liv till att inte leva helt. det funkar inte så. måste tänka på mig själv, inte hur alla andra kommer må efter jag berättat. i dagsläget är det inte många som vet. mellan 5-10 vet precis vad som hänt, andra vet delar. berättade min livshistoria för min klass den 11 oktober 2011. men i den står inte detaljer, inte namn.

jag har stöd, men jag behöver de fullt för att kunna gå igenom det här. sen flyr jag väl lite iofs då jag kommer åka ner till södertälje för att kunna leva med människan som jag delar mitt liv med. han vet ännu inte vem. kommer berätta på fredag. han förtjänar att veta, han förstår inte annars. jag känner att det är rätt att berätta för honom. men hur ska jag berätta detta för de berörda? tusentals gånger har de snurrat framför mina ögon hur de kommer bli. jag lever och mår bra i några månader. sen ner i en svacka som gör mig sänkt. då kommer tankarna igen. de dåliga tankarna som vill ha mig att fly än en gång. ta till spriten, fara iväg.

nu sitter jag här igen. 24 år. undrar hur många år jag mått dåligt. jag minns inte ens. självplågan. varför hände saker mig? varför förtjänar jag att må såhär? ilska, äckel, tårar. frustrationen över att inte kunna ha någon kontroll. detta har drivit mig till att vilja ha full kontroll på situationer annars mår jag dåligt.

satt och pratade med anna en stund i telefon idag med. känns skönt. vi kan prata så öppet. ska till henne på torsdag och sova över å prata om livet. bara hon å jag. det ska bli skönt å dra från vindeln ett tag. kommer inte tillbaka förrän v.16. nice. sen bara 6v kvar av skolan! som fan vad jag längtar. jag trivs inte i klassen längre. sen drar emma på torsdag till teneriffa :( (jag är såklart glad för hennes skull, för det är de hon verkligen vill, men jag kommer sakna henne massa ju :( usch.) varje morgon innan skola känns som en plåga. trivs man inte så verkar folk inte förstå att de är fett jobbigt att gå skola.

nu ska jag försöka skingra tankar. ta kontakt med de människor som borde kontaktas så får vi se var detta leder. om de är bara en tanke eller om jag faktiskt kommer orka ta tag i de en gång för alla och faktiskt få må BRA!