Tisdagsångest

Herrn är på jobbet. Hans allra första dag. Jag var väck i huvet imorse när han sa hej då. Sluddrade lite men minns inte vad jag sa. Jag var borta pga stilnoct. Den tunga kroppen släpades med våld upp vid 10. Jag vaknade 9 men jag kunde inte ta mig upp. Jag åt en skål kräm.

Nu har jag sopat ur den öppna spisen, slängt in en tvätt, plockat in i diskmaskinen. Sen tog det stopp.

Jag läste halva historien på FB som nån människa "gillat" nåt om övergrepp. Jag orkar inte med att folk "gillar" en sån historia. Även om det är nåt retarded som hänt så är resultatet bra och det man "gillar". Usch, jag blir så jävla äcklad.

När jag mår dåligt så vill jag bara va ensam ett tag. Jag vill hitta mitt eget sätt att handskas med vilka problem de nu än må vara som jag möter. Jag avskärmar mig mot omvärlden. Detta är mitt sätt att överleva. Att utsätta mig för att umgås med folk som jag tycker om samtidigt som jag har saker inom mig som jag känner att jag ännu inte klarar av att prata om är jobbigt. Jag känner mig ofokuserad, lättirriterad, ledsen. Jag kan inte va mig själv. Det slukar energi att hålla inne det som jag fortfarande bearbetar.

När jag mår dåligt blir jag inåtvänd och vill få tid att handskas med både mig själv och att handskas med andra. Jag är en tickande bomb. Som kan brista ut i okontrollerad gråt eller brinnande ilska. Tyvärr på slutet har gråten varit de som kommer först. Och de kan jag kontrollera mindre än ilskan eftersom jag inte är lika van att bli ledsen som jag är att bli arg.

Jag vet att jag är dålig på att höra av mig när jag är såhär. Men jag lovar att det är inte för att jag inte vill eller för att jag inte bryr mig. För det gör jag absolut. Men jag har svårt att förklara vad som händer med mig när jag får en sån dag när jag vaknar upp och bara allt i livet känns meningslöst och bittert. Världen är grå. Jag kan inte njuta av allt det som jag vet är vackert. Som hösten, jag brukar tycka den är otroligt vacker med alla färger. Nu tänker jag bara att vintern snart är här och ser de gula löven falla och jag suckar.

Jag har ingen terapeut här uppe ännu. Min allra bästa terapeut jag nånsin haft är fortfarande kvar i Södertälje. Hon är bäst. Vi har kommit långt i min utveckling/bearbetning och hon har blivit en god vän också. Hon finns här för mig även fast vi bor 70mil bort. Det mina vänner är en otroligt stark och underbart trevlig kvinna som jobbar för att jag ska må bra även fast jag inte längre är hennes "patient". Som flög upp till Umeå för att stötta mig på min rättegång (även fast det visade sig att hon inte fick vara med på rättegången, pga att han krävde stängda dörrar) Vi har delat mycket och jag hoppas att du aldrig försvinner ur mitt liv!

Nu till alla måsten. Jag måste skriva om min cv. Jag måste fara och skriva ut min cv. Jag måste söka jobb. Jag måste färga mitt hår. Jag måste va social. Jag måste va en snäll och glad flickvän. Jag måste sota pannan. Jag måste städa. Jag måste sy upp gardiner. Jag måste göra om på toan uppe. Jag måste måste måste..

Jag vill. Jag vill lyssna på musik och läsa en bra bok. Jag vill krypa ner under täcket och dricka en god chailatte. Jag vill ha en soffa att bädda ner mig i och titta på en awesome film. Jag vill bubbelbada tills min kropp känns som spagetti. Jag vill få massage på min trasiga kropp. Jag vill gå till frisören och att hon ska fixa mitt hår fint. Jag vill fettsuga min mage. Jag vill förstora mina bröst. Jag vill ha hjälp att styra upp min garderob, den är ett mayhem, jag har ingen stil, jag vill ha en stil som jag känner mig fin och bekväm i. (inte bara ser alla extrakilon och valkar) Jag vill ligga bredvid Robert och lyssna på hans hjärta samtidigt som han kramar om mig som bara han kan. När man känner att det är VI, kärlek, att vi alltid kommer va vi.

Vi har varit tillsammans i 1år 9månader idag. Även fast vi träffades i November. Så har vi som ingen "egen" dag. Denna dag valdes så att vi skulle kunna ha en att "fira" på. Men jag vet inte vad det är att fira. Jag är en ledsen, trasig dam som har svårt att se bra saker nu. Jag är i ännu en negativ tid. Allt som händer är bara dåligt. Säg vad som helst så lovar jag att jag kan hitta vad som är dåligt i just det. Det är inte roligt, men jag är fullt medveten om att det är så.

Jag vet inte vad jag vill som vanligt med det jag skriver. Jag vill att folk ska förstå. Men känns som att nu när jag skrivit detta så kommer jag ändå få skit för nåt jag skrivit. Att nån inte förstår vad jag menar och tror att jag hänger ut någon. Det är inte så. Jag känner många människor och jag vet att folk läser det här. Jag beskyller ingen annan än mig.

1 oktober.